Oscarsbloggen




<

>

06.02.23, 23:51: Oförståeliga Oscars-beslut under de senaste tio åren (Now updated! With stringed cheese!)

Sean Penn över Bill Murray, 2004
Ja, inget ont om Sean Penn i Mystic River, men jag tyckte inte att det var någon av hans mest framstående roller även om han var bra, och Murray i Lost in Translation var ett kulturellt liksom skådespelarmässigt fenomen. Sorgligt.

Reneé Zellweger över Shohreh Aghdashloo, 2004
Nej, jag har inte sett Cold Mountain, men, Renée fucking Zellweger? Henne kan jag säga onda saker om. Okej att Aghdashloo gjorde parodi på sin House of Sand and Fog-roll i fjärde säsongen av 24 men det gör inte hennes insats i House sämre för det.

Chicago över The Hours och Catherine Zeta-Jones över Julianne Moore, 2003
Åter igen, Renée fucking Zellweger? Chicago är ändå okej underhållning, men på 50-talet hade den varit en musikal i mängden. Det handlar ju inte om Singin’ in the Rain precis. The Hours, vissa brister till trots, skapar en alldeles egen och unik stämning och toppar det med briljant skådespel från hela casten, inte minst Ed Harris. Än värre var det dock hur Chicago-febern fick vissa galna människor att tro att Catherine Zeta-Jones var en bättre skådespelerska än Julianne Moore. Hur går något sådant till? Zeta-Jones verkade bara aningen färgstark för att hon stod brevid Renée fucking Zellweger.

A Beautiful Mind över In the Bedroom, 2002
Åh, herregud… Sentimentalt Hollywood-tjafs där schizofreni symboliseras genom att karln ser en lysande diod i sin arm och drömmer om Paul Bettany i flera år vinner över sann jävla smärta överförd till film. Inget illa om skådespelet i Beautiful Mind, men hela filmen är snömos och In the Bedroom är en av 2000-talets absolut bästa filmer hittills. Jag älskar vanligtvis Jennifer Connelly, men det här tillhör inte hennes starkaste roller och naturligtvis är det den hon får Oscarn för… Ännu mer otroligt är ju att Beautiful Mind (vars manusförfattare förresten även skrev det prisade manuset till Batman & Robin) vann manuspriset över Bedroom, den kategori där det absurda i detta borde vara skamlöst uppenbart för alla.

Ron Howard över David Lynch, 2002
Hollywood i ett nötskal.

Gladiator över Crouching Tiger, Hidden Dragon, 2001
Två s.k. “episka” actionfilmer som utspelar sig i forna tider. En ser ut som en dammig hemfilm och är seg som klister, den andra blandar saga och historik och lyckas få fram sann skönhet och en svepande känsla samtidigt som actionscenerna gör att det stinger till i magen. Gissa vilken som vinner?

Julia Roberts över Ellen Burstyn, 2001
I. Have. No. Words. Även Requiem for a Dreams största dissare måste inse det absurda i det här. Burstyn är fenomenal och hennes scener är mest down-to-earth och gripande i hela filmen. Julia Roberts är… Julia Roberts. Bara med mer pushup än vanligt och “modig” nog att prata om avsugningar…. jag blir så trött.

Phil Collins över Aimee Mann, 2000
Enda året jag ens har orkat bli upprörd över musikvinsterna. Normalt sett är det tjafs mot tjafs, så vem bryr sig? Det är som schlagerfestivalen. Men sen rätt vad det är dyker Aimee och hennes mästerliga “Save Me” upp, och vem röstar Oscars-juryn på? Phil Collins.

Shakespeare in Love över The Thin Red Line, 1999
Jag får fan ont när jag tänker på hur det där sega snömoset till “romantisk” skräpfilm drog hem pris efter pris medan ett mästerverk som TRL stod tomhänt. Får mig att undra om jag fortsätter titta på den här galan för att medvetet göra mig själv förbannad? Jag skulle skrika på en helt egen punkt över det faktum att stentråkiga Gwyneth Paltrow fick en Oscar för det här dravlet, men faktum var att ingen av hennes motståndare var särskilt lysande det året heller.

Roberto Benigni över Edward Norton (och Ian McKellen. Och Nick Nolte.), 1999
Ett jävla år bestämmer de sig för att äntligen titta utanför de amerikanska gränserna, och så ger de priset till den här förbannade clownen och hans gravt misslyckade försök till att göra en förintelsekomedi… han var bättre i Jarmuschs Night on Earth, om så bara för att han var borta på tio minuter..

The English Patient över Fargo, 1997
I en film deppar Ralph Fiennes i en öken i tre timmar, ibland under en satans massa makeup. I den andra pulsar Frances McDormand, Steve Buscemi, William H. Macy och Peter Stormare runt i meterdjup snö, pratar med fåniga dialekter, skjuter varandra, svär åt varandra, trycker ner varandra i vedflisar och lyckas ändå få oss att bry oss om dem allihop, allt på 1½ timme. Vilken film kommer stå sig längst, tror ni?

Billy Bob Thornton över William Shakespeare, 1997
Ja, på något sätt lyckades Kenneth Branagh bli manusnominerad för att ha “adapterat” Hamlet till vita duken, när vad han faktiskt gjorde var att filma hela jävla pjäsen. Jag är långt ifrån världens största Shakespeare-fan, men nog spöar Hamlet Billy Bobs grymtande sydstatsmongo any day of the week.

Braveheart över alla andra filmer, 1996
Min avsky för det episka “Skottar visar arslet”-magplasket ljuder rätt högt. Jag hatade Mel Gibson långt innan Life of Brian 2: Yes, There Will Be Blood gjorde det trendigt att göra så. Jag har fortfarande inte sett Sense and Sensibility (som troligtvis är den bästa av de fem Bästa Film-nominerade det året), och även om både Il Postino och Apollo 13 är hyfsade filmer så är ingen av dem Bästa Film-material. Så den riktiga skammen är egentligen att Leaving Las Vegas inte var nominerad i just den kategorin trots att den var nominerad i typ alla andra kategorier och kvalitetsmässigt sopade mattan med alla andra filmer just det här året. Skulle kunna göra en lista bara med “Kategorier Leaving Las Vegas borde ha vunnit 1996”. Orkar inte riktigt det dock, men framförallt att Mike Figgis förlorade Regi-kategorin mot Mad Mel är lite extra salt i såren. Ytterligare bevis (precis som Beautiful Mind mot In the Bedroom) på att verkliga mänskliga känslor inte är vad som intresserar någon i Hollywood, utan det står helt klart vad som verkligen behövs för att vinna: filmmusik av James Horner.

kommentarer stängda för denna artikel

<

>